Drama i två akter. 2 kvinnor, 9 män, 3 barn. Texten publicerad i Historiska dramer.

Även monolog. 60 minuter. Texten publicerad i Kvinnomonologer.

Monologen finns i tysk översättning av Melsene Laux, König Büxlos, i Frauenmonologe.

Kung Byxlös är ett livsdrama och en tragedi om drottning Margareta I (1353-1412), skapare av den Nordiska Unionen. Det är en berättelse om en kvinnas kamp för att förverkliga en politisk vision och de personliga offer hon tvingas till längs denna väg. Till slut krossas hon som människa. Men kvar lever drömmarna.

Mer om drottning Margareta: Mina vägviserskor

Som en röd tråd genom dramat går berättelsen om den starka kärleken mellan Margareta och hennes fostersyster Ingegerd. De innehade ämbeten som tillsammans gav dem makt både i den världsliga och den kyrkliga sfären.  Margareta blev regerande monark över dåtidens största europeiska rike och Ingegerd blev abbedissa över klostret i Vadstena. De möttes redan som barn, följde varandra genom hela livet och dog med bara en månads mellanrum. I dramat kommer vi Margareta och Ingegerd nära som människor.

Margareta Skantze inledde sitt stora arbete för att hitta berättelsen om drottning Margareta i början av 1990-talet. Sommaren 1994 presenterade hon en första skiss av dramat i form av en halvtimmeslång monolog med Gunilla Röör i rollen. Det skedde vid kvinnokonferensen Nordiskt Forum i Åbo, Finland. Under hösten samma år framförde Gunilla Röör monologen i Karlskrona, i Karlshamn och på Kalmar Slott.

Margareta vidareutvecklade Kung Byxlös till en helaftonspjäs. Den hade premiär den 19 april 1997 i Lunds Domkyrka i en starkt förkortad version. För produktionen svarade Teater Sagohuset. Regi: Sture Ekhol. Scenografi: Renée Tunbjer. Musik: Ilja Ilf. I rollen som Margareta I: Margareta Larson. Föreställningen gick på turné i Finland, Norge och Tyskland.

Sommaren 2011 iscensatte Margareta Skantze själv sitt drama i en stor stenlada vid Johannishus slott, strax norr om Ronneby. För produktionen svarade Teater Kontur.

De båda bärande rollerna gjordes av professionella skådespelerskor. Margareta spelades av Karin Pålsson och Ingegerd av Karin Danielsson Bång. Emelie Trossö gjorde rollen som drottning Margaretas narr, obekväm sanningssägare och konferencier i en och samma person. På och bakom scenen fanns också ett trettiotal musiker, sångare, dansare och amatörskådespelare. 

Astrid Selling och Elisabeth Ekman skapade musiken till föreställningen, sång, trumma, flöjt, fiddla och harpa. Viktoria Rosén svarade för kostym och scenografi. Allt mycket enkelt, mycket rent. En stol. En vit trälåda som fick varierande funktioner som sittplats, talarstol och likkista. En blodröd lång matta. Kläder i mättade färger: rostrött, ockragult, lindblomsgrönt, benvitt.

Holger Tistad gjorde en raffinerad ljussättning som skapade ständigt nya rum. I finalen förvandlades det stora scenrummet till den ljusgröna lövskog där Margareta och Ingegerd en gång lekt som barn och som nu återkom i Margaretas dödsögonblick då de båda systrarna förenas i ungdomens himlastormande drömmar till ackompanjemanget av åtta harpor. 

Även miljön utanför ladan användes, då hela publiken fick följa med ut genom en av stenladans stora portar och vinka farväl till den unge prins Olof som red iväg med sitt följe på det som skulle bli hans sista färd i livet.