Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöfs (1858-1940) kamp för att nå de mål som hon satte upp för sig själv är imponerande. Hon ville bli Sveriges största författare. Hon ville köpa tillbaka det älskade barndomshemmet Mårbacka. Hon ville återupprätta sin alkoholiserade fars eftermäle. Hon ville få Nobelpriset och komma in i Svenska Akademien – i just den ordningen, eftersom den omvända ordningen skulle omöjliggöra Nobelpriset. Och hon nådde alla dessa mål.

Hennes strävan dikterades i viss mån av äregirighet, men mest av viljan att utifrån sin upphöjda position förmedla ett budskap till mänskligheten. Detta budskap handlar om kärlekens frälsande kraft. I roman efter roman berättar hon om detta. Ofta är det män som likt hennes pappa och den man hon älskade som en bror och själsfrände – Gustaf Fröding – inte klarade av att leva i en tid som blev alltmer materialistisk, alltmer krass och snål mot stora drömmare och fantaster. Det var som om hon ville skriva dem tillbaka till livet igen.

Selma Lagerlöf har orättvist kommit att ses som en "sagotant" och "naiv berätterska". Inget kunde vara mera felaktigt. Hon är en mycket medveten stilist, som skickligt och medvetet komponerar sina berättelser. Ingen förmår trollbinda sina läsare som hon.

Om henne har jag skrivit monologen Selmas samlade vrede.