Teater CARO

Teater CARO var arbetsnamnet på detta företag vars främsta målsättning var att tillvarata och synliggöra den kreativitet inom scenkonsten som fanns på plats i de båda kommunerna Karlskrona och Ronneby. Kärnan i uppsättningarna skulle utgöras av avlönade professionella scenkonstnärer, både på och bakom scenen. En lika viktig komponent var deltagandet av amatörer. Förebilden utgjordes av den engelska renässansteatern, som riktade sig till alla åldrar och samhällsklasser, i en blandning av högt och lågt, skratt och allvar. 

En viktig tanke utgjordes av samarbetet med den nystartade Högskolan i Karlskrona/Ronneby, där jag initierat projektet Gränsland i samband med min uppsättning Kung Kristina. Projektets syfte var att väcka intresse för Blekinges dramatiska historia som gränsbygd mellan Danmark och Sverige. Kursen gick på kvartsfart och riktade sig framför allt till yrkesverksamma inom turism, skola, kommun, landsting och massmedia. Gränsland var tänkt som ett femårigt projekt med undersökning av ett århundrade åt gången.

I förlängningen fanns planerna på ett EU-projekt kallat Periferiernas Europa. Det skulle innefatta ett samarbete med andra regioner i Europa, framför allt med Bretagne och Wales, regioner med en egen historia och egna musiktraditioner. Harry Martinson kallade dem för Europas andliga landskap, präglade av samma stämningar som hans barndomsparadis Blekinge: den karga och samtidigt gröna naturer, närheten mellan hav och inland, dimma och blåst, en gammal folklig kultur, en känsla av uråldrighet och mystik.

Arbetet med Teater CARO inleddes med projektet Drama i en europeisk region, fem nyskrivna pjäser av Margareta Skantze om Blekinges historia. 

Mor Dacke – Nordens största bondeuppror ur ett kvinnoperspektiv.

Fiskekungen – anläggande av staden Karlskrona 1680 som en arketypisk berättelse om konfrontationen mellan natur och civilisation.

Vogn och Yxna – det omstörtande mötet mellan hedendom och kristendom med utgångspunkt i en vikingasaga från Blekinge,

Kung Byxlös – unionsdrottningen Margaretas kamp för sin politiska vision, där staden Ronneby intog en central plats.

Riddaren och Draken – om Sören Norrby, länsherre över Blekinge, riddare och sjörövare, den siste förkämpen för den nordiska unionen.

Genomförandet

Teater Caro iscensatte Mor Dacke sommaren 1991 i en stor flyghangar på Stumhol fick vi en stark uppbackning av Karlskrona kommuns nyligen tillträdda kulturchef Tina Lindemalm. Vi fick också stöd från företaget Albinsson och Sjöberg, som bistod med lokal för repetitioner, tryckte affisch och programblad. Likaså hade vi god hjälp från Kulturarbetsförmedlingen i Malmö, som bekostade flera av de professionella medarbetarnas löner. Premiären i Flyghangaren på Stumholmen blev en stor succé. Föreställningen besöktes av den konstnärliga ledningen vid Klaipedas stadsteater, Klaipėdos dramos teatras, och inbjöds att gästspela där. 

Men redan nästa år började svårigheterna i samband med uppsättningen av Vitus -Historien om en ö (senare kallad Fiskekungen). En viktig orsak var de förändringar som genomfördes under regeringen Bildt. Vi manades att söka finansiärer på så många håll som möjligt, vilket ökade den administrativa bördan för en liten förening som Teater CARO. Det skapade också en tilltagande osäkerhet eftersom olika bidragsgivare har olika målsättningar och olika ansökningstider. Kulturarbetsförmedlingens arbetssätt förändrades, liksom studieförbundens som fick starkt krympande ekonomiska resurser. Det blev inte heller möjligt för studieförbunden att samverka kring ett projekt. De blev i stället konkurrenter. Byråkratin inom kommun och landsting växte. Kravet på alltmer detaljerade rapporter tog tid och kraft från det konstnärliga arbetet. 

År 1993 var det dags för den tredje pjäsen - Vogn och Yxna. Jag skrev färdigt dramat och värvade skådespelare för de bärande rollerna i Malmö. Men när det var dags att börja repetera hopade sig svårigheterna. Tina Lindemalm hade slutat som kulturchef i Karlskrona, så Teater CARO hade ingen självklar och handlingskraftig supporter. Kommunens intresse var helt fokuserat på den kommande Bomässan som var förlagd till Stumholmen. Min förhoppning att den stora Flyghangaren skulle bli permanent plats för sommarteater gick om intet. Den blev i stället parkeringshus. Vi anvisades en intilliggande hangar och fick helt tänka om när det gällde scenografin och publikens placering. Men snart visade det sig att den hade lovats ut som lokal för en konstinstallation i samband med Bomässan. I ett sent skede fick vi besked om att vi kunde använda en tredje hangar, mindre och mer otillgänglig. Luften gick ur mig helt. Projektet räddades av ensemblen. Nina Hoppe, som var vidtalad för att spela den kvinnliga huvudrollen, tog på sig regiuppdraget.

Samtidigt beslutade Högskolan Karlskrona Ronneby att lägga ner sina kurser i humaniora för att helt satsa på en teknisk profil. Det innebar slutet för projektet Gränsland.

Det tog några månader innan jag förmådde resa mig igen. Jag ville inte ge upp mitt stora projekt, så jag fortsatte på egen hand med förarbetet till min pjäs Kung Byxlös. Sommaren 1995 kunde jag presentera mitt arbete i form av en halvtimmeslång monolog vid ett möte för Nordiskt Forum i Åbo, Finland.

Jag hade tänkt att projektet Drama i en europeisk region skulle ta fem år att genomföra. Det blev i stället ett livslångt åtagande.