Samhällsengagemang

Jag blev aldrig en del av 68-vänstern, trots att jag hamnade mitt i den vid Lunds Universitet. Inte heller när jag arbetade som dramaturg vid Stockholms Stadsteater. Jag vände sig mot den svart-vita bilden av världen, uppdelningen i onda och goda, idealiseringen av det väpnade revolutionära våldet, kvinnosynen och avskyn för alla auktoriteter, särskilt de kyrkliga.

Inte heller fann jag mig till rätta i Miljöpartiet, som alltmer kom att präglas av samma vänsterideologi, om än i mera hovsam tappning. Det jag sökte var något annat, det som min förebild Elin Wägner kallar den Stora Dialogen, mellan kvinnor och män, mellan tro och vetande, mellan människan och Gud.

När jag flyttade till militärstaden Karlskrona år 1979 drabbades jag av insikten om kapprustningen i Europa. Särskilt alarmerande var utplacering av kärnvapen längs gränsen i det delade Tyskland. Tillsammans med en grupp likasinnade kvinnor startade jag en lokalavdelning av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, där jag under flera års tid var ordförande. Jag stod på Ronnebygatan mitt i Karlskorna varje lördag tillsammans med en grupp likasinnande kvinnor med en stor banderoll och delade ut flygblad. Jag skrev brev och tidningsartiklar och deltog i stora konferenser och mötte fredsaktivister från hela Europa.

Många i denna rörelse var kristna. Det återuppväckte den tro som jag förlorat under mina tonår. Jag bildade en lokalavdelning av Kristna Fredsrörelsen i Karlskrona. År 1986 deltog jag i en studieresa till Moskva och greps starkt av det ortodoxa kyrkolivet och förundrades över att Kyrkan i Ryssland hade överlevt sjuttio år av marxistisk propaganda och blodig förföljelse.

En annan sida av mitt internationella arbete rör nätverket Women Playwrights International, som bildats för att synliggöra dramatik skriven av kvinnor. Jag deltog i flera konferenser och under år 1997- 2000 satt jag i dess styrelse.

Med tiden tvingades jag konstatera att den kvinnosolidaritet som jag funnit urholkades och försvagades i takt med att likhetsfeminismen fick en allt mer dominant ställning. Jag kände mig främmande i den nya kvinnorörelsen, med dess gender-debatt, genusfrågor och HBTQ-perspektiv. 

Samma sak gällde mitt engagemang i Kristna Fredsrörelsen, som förvandlades i takt med att vänsterideologin fick allt starkare grepp om Svenska Kyrkan. År 2014 bildades en lokalavdelning av Nordiska Katolska Kyrkan i Karlskrona. Dess mål var att söka sig tillbaka till kyrkans rötter och återförena alla de splittrade kristna riktningarna. Min man och jag anslöt oss till församlingen och var aktiva medlemmar fram till dess upplösning tre år senare.

I samband med corona-pandemin återuppväcktes mitt engagemang i världspolitiken.  Jag förskräcktes av de etablerade mediernas propagandistiska rapportering, men entusiasmerades av de många frispråkiga röster som kunde höras tack vare tillkomsten av Internet. Jag har skrivit en rad artiklar kring flera av de ämnen som aktualiserades under åren med pandemin för nättidningen Newsvoice.