1996 Maria Magdalena

Maria Magdalena förkroppsligar den älskande, passionerade, hängivna kvinnan, hon som inte hade någon plats i samhället under Jesu tid annat än som ”hora”. Men hon blir sedd och återupprättad av Jesus, som befriar henne från ”sju demoner”. Hon blir hans mest trofasta lärjunge, kanske hans hustru. När avrättningen av Jesus närmar sig blir han övergiven av alla sina manliga lärjungar utom den unge Johannes. Men Maria Magdalena - den älskande kvinnan - följer Jesus till korset, är med honom i hans dödskamp och rusar i gryningen till graven och är den första som blir vittne till hans återkomst. Då hon berättar för lärjungarna att hon har sett och mött den uppståndne Jesus Kristus möts hon av tvivel och misstro. I slutscenen har hon en uppgörelse med Petrus, tvivlaren och förnekaren, inför sin avresa som missionär på andra sidan Medelhavet.

Jag skrev och iscensatte Maria Magdalena år 1996 i samband med Kvinnor Kan-mässan som hölls i Karlskrona. Jag fick en förfrågan från kommunen om jag kunde ”göra något kulturellt”. Jag frågade mig: Vad är det jag vill berätta för alla de kvinnor som kommer resande till Karlskrona från hela Sverige? Det skulle också komma en delegation från Litauen, eftersom vägen över Östersjön nu låg öppen efter Murens Fall. 

Jag började med valet av spelplats: Heliga Trefaldighetskyrkan, den mest magnifika byggnaden i hela Karlskrona. Den stora kyrkan med sin väldiga kupol, skapad av Nicomedus Tessin d y med Pantheon i Rom som förebild, ligger mitt på Stortorget. Den är stadens självklara centrum, en magnet för alla turister, liksom för karlskronaborna själva. Mitt i denna enorma kyrka, präglad av sitt maskulina formspråk, ville jag att Maria Magdalena skulle berätta den kristna passionshistorien ur den älskande kvinnans perspektiv.

Rollen som Maria Magdalena spelades av Mary Lou Ward. För musiken, gitarr djembe-trumma och ordlös sång, svarade Martina Svanberg. Ingrid Hellstedt var scenograf och kostymör. I föreställningen medverkade även några kvinnliga elever från gymnasiets estetiska program. De förkroppsligade den ”förtryckande samhällsnormen”, som kanske är detsamma som de ”sju demoner” som ansatte Maria Magdalena.

Iscensättningen övertogs sedan av Regionteatern i Växjö och gick på turné i kyrkor och församlingshem i tre års tid. Överallt möttes den av ett översvallande gensvar.

Pressklipp

• • Ami Lönnroth, SvD: ”En kvinna av kött och blod, en kvinna som ensam fyller upp hela kyrkorummet i ett starkt passionsdrama.”

  • Tina Jeppson, Barometen: ”Den femtio minuter långa föreställningen är starkt laddad från början till slut, tack vare Mary Lou Wards nyanserade och intensiva spel. Hon backas också upp på ett genialt enkelt sätt genom Martina Svanbergs ordlösa sång och spännande trumspel. Föreställningen är enkel, avskalad allt oväsentligt och går direkt till hjärtat. Maria Magdalena predikar – och det är kärlekens budskap hon vill sprida. Det är helt klart att hon har något mycket viktigt att säga oss, tvåtusen år efter det att hon levde.”

  • Gudrun Ruhe Lindberg, Blekinge Läns Tidning: ”Fantastiska Maria Magdalena.”

  • Norra Skånes tidningar: ”Känn kraften i Marias glädje!”

  • Margareta Andersson, Sydöstran: ”Mångsammansatt kvinna. Maria Magdalena ger allt i sin passion.”

  • Leif Eriksson, Skaraborgs läns Tidning: ”Passionsdrama som trollband lyssnarna.”

  • Bohuslänningen: ”Maria Magdalena återupprättas.”

  • Peter Fredriksson, Dagen: ”Trots enkelheten eller kanske snarare tack vare den sparsamma rekvisitan ger passionsdramat ett bestående intryck. Ensemblen lyckades med sina föresatser att förmedla en mer nyanserad bild av den gråtande synderskan. I pjäsen framställs hon som en stark kvinna som vågar ta konsekvenserna för sitt handlande och sin kärlek. I Maria Magdalenas livsöde finns mycket för både män och kvinnor att lära. (…) Gå och se den.”

  • Joakim Edlund, Östra Småland: ”Maria från Magdala dansade in i Kalmar domkyrka igår kväll. Hon berättade om sitt syndiga liv, om omvändelsen och sin kärlek till Jesus. Hon rasade svartsjukt mot de andra kvinnorna i hans närhet och var förtvivlad över att lärjungarna inte ville tro henne när hon berättade om uppståndelsen. Förtvivlan och glädje avlöste varandra i ett märkligt stycke teater, avpassat för att spelas just i kyrkor.”