1990 Kung Kristina
Cecilia Sörman som Kristina, Joakim Stenshäll som Karl X och Mattias Svensson som rådsherre.
Foto: Patric Lundqvist
Karin Pettersson som den unga Kristina och Carina Melin som modern Maria Eleonora.
Foto: Maths Olson
Bland hovmännen märks två unga debutanter, Jens Liljestrand och Mattias Svensson.
Drama i två akter. 6 kvinnor, 9 män, 2 dansare, 1 barn + diverse småroller (lämpliga för amatörer). 150 min. Texten publicerad i Historiska dramer.
Kung Kristina är ett färgstarkt skådespel, som pulserar av liv och kraft. Det skildrar drottning Kristinas liv, från hennes födelse på slottet i Stockholm till hennes död i Rom. Ett antal starka personligheter finns med i rollistan. Först och främst Kristina i två roller, som barn och som vuxen. På kvinnosidan finns också modern Maria Eleonora, väninnan Ebba Sparre samt en grupp tvätterskor anförda av Kristinas amma. På manssidan finns bland andra Magnus Gabriel de la Gardie, Karl X Gustav, Axel Oxenstierna, René Descartes, Decio Azzolino och ett antal rådsherrar.
Det finns ett rikhaltigt material om drottning Kristina i form av hundratals biografier på olika språk. Margareta har särskilt inspirerats av Sven Stolpes böcker. Likaså har det rikhaltiga bildmaterial som finns om Kristina utgjort en viktig kunskapskälla.
Mer om drottning Kristina: Mina vägviserskor.
Kung Kristina är skrivet i ett raskt tempo, med utrymme för både skratt och djupaste allvar. I centrum står hela tiden Kristina med sin aptit på livet, sin frihetslängtan, sin skräck att överta sin mors roll, sin intellektuella hunger, sitt sanningssökande och sitt magnifika fadersuppror.
År 1990 spelades Kung Kristina som sommarteater på Stumholmen i Karlskrona. I spåren av Murens Fall hade denna halvö precis öppnats upp för allmänheten. Det var en inspirerande syn när kulturdrottningen Kristina efter trehundra års avskildhet intog den militära bastionen med sitt stora följe.
Fonden till de två första akterna - som utspelar sig i Sverige - utgjordes av gaveln på ett stort förrådshus från 1700-talet. Framför denna vägg hade scenografen Viktoria Rosén skapat ett rutigt golv och en stor flyttbar metallkonstruktion formad som en pyramid eller ålderstrappa. På andra sidan det stora förrådshuset väntade Rom med sina purpurklädda kardinaler och sina skvallrande hovdamer, sina nakna statyer och sitt storpolitiska intrigspel. När Kristina i tredje akten begav sig dit följde hela publiken med som deltagare i ett uppsluppet karnevalståg. Allteftersom Kristina åldrades föll skymningen, himlen färgades i rött och svalorna flög allt lägre.
Margareta skrev och regisserade dramat för UDG-Teaterns ensemble. I uppsättningen medverkade dessutom ett stort antal amatörer. Med denna uppsättning inledde Margareta sitt mångåriga samarbete med scenografen Viktoria Rosén och musikern Astrid Selling.
Sexton föreställningar spelades inför en entusiastisk publik och en lika entusiastisk press.
Pressklipp:
Lasse Grahn, Blekinge Läns Tidning: "Kung Kristina visade sig vara en fantastisk pjäs och författaren är att gratulera till en utomordentlig skapelse, där den historiska bakgrunden är väl dokumenterad och mycket skickligt åskådliggjord och dialogen är briljant ... I Margareta Skantzes verklighetstrogna upplaga tycker man sig genom Karin Petterssons och Cecilia Sörmans lysande insatser, ha lärt känna en helt ny drottning Kristina."
Lars Ring, Svenska Dagbladet: "Kung Kristina som iscensättning är något av karneval. Balettinslag, musik och upptåg rytmiserar och håller ihop föreställningen till njutbar helhet. Kvinnor tvättar, män härskar - med ett undantag. Cecilia Sörman iklädd silverklänning spelar Kristina med artikulerad närvaro som någon som fått ögonkontakt med döden och desperat jagar efter att få smaka livet innan det är för sent. Ensemblen med ett stort antal amatörer imponerar. Carina Melin är en rasande Maria Eleonora, besatt av sitt kvinnoskap. Joakim Stenshäll är en gripande om än bullrig och smutsig Karl X Gustav, krigsman med verkligen kär i sin drottning. Svalor lågsniffar över scenen, en bilfärja tuffar förbi med jämna mellan rum som en Karon över ett samtida Lethe. Tempot blir hektiskt, färgerna mer grälla. Iscensättningen allt mer teatral och drömspelsartad. Liemannen klampar närmare - sin fascination inför döden delar uppsättningen med 1600-talet och barocken. Kristina går mot sitt slut, somnar in över bilder och minnen."