av Kristina Kleinert
Möt dramatikern Margareta Skantze i en öppenhjärtig intervju om hennes senaste produktion, vägen in i scenkonsten och kärleken till yrket som förmedlar berättelser om liv och död.
Dramatiker förvandlar tankar, känslor och upplevelser till ord som tar fysisk form genom skådespelare på scen. Dessa scenkonstens författare växer inte på träd, men håller till i sin egen lustgård; de vrider på orden, bänder på meningarna och försöker få ner livets mysterium på några få rader. De destillerar fram scenkonstnärliga guldkorn som lyser upp teatersalongens mörker.
Margareta Skantze har skrivit dramatik i många år och har valt att fokusera på historiska dramer och kammarspel. Hon lyfter ofta fram kvinnor eller gestalter som fått en undanskymd plats i historien eller som behandlats vårdslöst av historieskrivarna. Hon tecknar nyanserade personporträtt och låter kvinnornas berättelser ta plats på samtidsscenen.
På Shakespeares tid gick man för att höra en pjäs, och det centrala var ordet och de inre bilderna.
Nu är hon aktuell med den nyskrivna monologen ”Olympes rop på schavotten”. Uppsättningen hade urpremiär i Karlskrona tidigare i år, och kommer att gå på turné under 2025. Föreställningen handlar om Olympe de Gouges kamp för alla människors lika värde under den franska revolutionen. Hennes vision var ett rättvisare samhälle för alla, som även omfattade kvinnor, barn och slavar. Det var en kamp som ledde till schavotten.
– ”Ça ira” är en berömd revolutionssång som plockats fram flera gånger sedan revolutionen. I vår pjäs står den för kampen i Paris, men också för det som går snett med revolutionen; det otyglade känslosvallet som leder till maktbegär, hat och våld, säger Margareta Skantze.
Parallellt med ”Olympes rop på schavotten” framförs under året föreställningarna ”Selmas samlade vrede” och ”Kung Byxlös”, med skådespelaren Görel Crona i rollerna. I pjäserna lyfter Margareta Skantze fram Selma Lagerlöf och Margareta I, och skildrar deras storhet och engagemang för en bättre värld.
– Mina främsta inspirationskällor är den grekiska tragedin och den elisabetanska teatern. Här speglas stora historiska skeenden och vändpunkter i enstaka individers livsöden. Detta har jag försökt uppnå i mina dramer, som alla bygger på historiskt stoff.
Margareta Skantzes fascination för berättelser väcktes tidigt i barndomen i hemmet i Djursholm strax norr om Stockholm. Uppväxten på 1940-talet var präglat av det svenska kulturarvet och författare såsom Viktor Rydberg och Alice Tegnér. Föräldrarna var kulturintresserade och läste ofta sagor och berättelser för barnen.
– Jag fick tidigt med mig vördnad inför det västerländska kulturarvet. I barndomen spelade jag teater med mina syskon, och iscensatte och regisserade pappas historiska berättelser. I sjuårsåldern såg jag min första riktiga barnteaterföreställning på Dramaten, vilket blev början på en livslång kärlek till teaterkonsten.
Den förbehållslösa glädjen att skapa hittade hon ingen kanal för under puberteten. Det blev i stället språkstudier, som så småningom ledde till en filosofie magisterexamen vid Stockholms universitet. Åren som följde studerade hon drama-teater-film vid Lunds universitet, och utbildade sig därefter till ämneslärare vid Lärarhögskolan i Malmö. Under flera år arbetade hon som radioproducent och en tid även som dramaturg, och är sedan många år frilansande dramatiker, författare, regissör, föreläsare och kulturskribent.
I mitten av 1970-talet gick hennes yngste bror bort. Det var en omvälvande händelse som satte djupa spår, och som har präglat hennes liv och skrivande.
– Hans död finns med som en ton i mina texter. Genom att skriva och regissera har jag kunnat bearbeta förlusten av min älskade bror. De stora klassikerna närmar sig döden på ett fantastiskt sätt, och storheter som Shakespeare har förmågan att gestalta livet och döden i en form som talar till människor. Jag kan sakna allvaret på teaterscenerna nu för tiden, eftersom många iscensättningar skojar bort döden.
Margareta Skantze menar att de gamla mysteriespelen däremot inte skyggar för döden och livet i alla sina kulörer. Spelen börjar med nedstigning och katastrof, och fortsätter med att beskriva uppstigning mot ljuset. Grekiska tragedier är uppbyggda tvärtom; de går mot ett klimax för att därefter sjunka till en katastrof.
– I mysteriespelen får kvinnorna genom sitt känsloengagemang tillbaka sina älskade. De skyggar inte för sorgen, utan de bär den i stället och visar att man kan resa sig ur smärtan. Genom mina dramer vill jag förmedla en känsla av hopp, och vill ge publiken kraft att möta svårigheterna i livet. Jag har länge varit inspirerad av mysteriespelen, och vill återknyta kontakten med den europeiska civilisationens rötter och med kristendomen. Det finns hållbara och tidlösa sanningar i Nya testamentet, formuleringar som inte lättvindigt ska ändras. Nu för tiden har ”inled oss icke i frestelse” ändrats till ”inled oss icke i prövning”. Prövningar är en del av livet och ska inte tas bort. De behövs för att vi ska kunna växa som människor och bli starkare.
Kulturetablissemanget har inte hoppat högt av glädje inför Margareta Skantzes teman, som har uppfattats som främmande och skrämmande. Hon minns hur hon kände sig utanför när vänstervindarna blåste som allra starkast i Stockholm. Teatrar och regissörer gick hårt åt klassikerna, och texter kunde respektlöst ändras efter tycke och smak.
– Ett tråkigt exempel var när en regissör skulle sätta upp Dostojevskijs ”Brott och straff”. Han började hej vilt att stryka massor av text och ändrade därigenom hela innebörden. Utan betänklighet menade han att författaren var en omedveten socialist.
För många år sedan flyttade Margareta Skantze tillsammans med sin man till Blekinge och fick en välbehövlig distans till teaterlivet i storstaden. Hon kunde skapa dramatik och produktioner i nära samarbete med skådespelare och musiker, och fann scenrum som gav möjlighet för samspel med publiken.
– I många samtida teateruppsättningar får scentekniken en allt större betydelse, och berättandet kommer i skymundan. Jag vill vara kvar i det basala och arbeta med text, skådespelare och eventuellt musiker. På Shakespeares tid gick man för att höra en pjäs, och det centrala var ordet och de inre bilderna. Den grekiska teatern visade aldrig våld eller sex på scenen, allt återberättades och var inre bilder. På grund av det ständiga bildflödet i dag är människor ofta berövade sina inre bilder.
Margareta Skantze känner tacksamhet för sin uppväxt, utbildning och skolning. Det är en gåva som hon har fått av livet, och som hon menar ska förvaltas och delas med andra.
– Det är fascinerande med teater och de möten som kan uppstå. Kulturutövare kan fungera som känselspröt och uttolkare av samtiden. Ofta ligger konstnären steget före i och med sin sensibilitet, och kan förnimma stämningar och förändringar i samhällskroppen. De kan gestalta sina förnimmelser och upplevelser, och även ge form och röst åt det osynliga och andliga. Under en föreställning kan det uppkomma en fantastisk tystnad och koncentration. I vissa speciella ögonblick känner man hur scen och salong andas i samma rytm. Det är svindlande och just då snuddar man vid evigheten.
