Hildegard av Bingen

Hildegard av Bingen (1098-1179) är en av det medeltida Europas mest fängslande gestalter: abbedissa, kompositör, författare, teolog, predikant, arkitekt och naturvetare. Hon grundade två nunnekloster på varsin sida om floden Rhen. Där förnyade hon den kristna förkunnelsen med sin musik, skriven enbart för kvinnoröster, och sina bilder. Hildegard skapade genom denna treklang - ord, bild, musik - en bro mellan tro och vetande, mellan förnuft och fantasi, mellan himmel och jord.

Hildegard levde under en av Europas mest dynamiska och nyskapande perioder. 1100-talet har kallats en tidig renässans med kvinnliga förtecken. Under denna tid fanns samma intresse som idag för healing, reinkarnation, spådomskonst, kristallterapi och astrologi. Hildegard tog människornas sökande på allvar. Hon lät detta sökande berika teologin samtidigt som hon drog en knivskarp gräns mot tron på ödet och slumpen – allt som fråntar människan hennes fria vilja och hennes stora uppdrag: att vara Guds medskapare.

Under hundratals år sjönk Hildegards förkunnelse i glömska. Hennes röst tystnade, tystades och överröstades av Katolska Kyrkans allt mera enkönat manliga monolog. En monolog som blev allt mera dogmatisk, allt mera aggressiv, allt ängsligare och alltmer främmande för det kvinnliga: kluven mellan bilden av den stora synderskan Eva och den rena jungfrumodern Maria. Kättarbålen, inkvisitionen och svärdsmissionen kan ses som utslag av denna alltmera vilsegångna teologi.

Men minnet av Hildegard bevarades av nunnorna i hennes kloster i en obruten 900-årig tradition. I slutet av 1800-talet återuppstod intresset för Hildegard, främst för hennes musik och hennes kunskaper om medicinalväxter. Det har vuxit sig allt starkare och lett till hennes helgonförklaring år 2012.

Om henne har jag skrivit dramat Hjärtats tysta sång och har hållit föreläsningarna Hildegard av Bingen – ett fjun på Guds andedräkt och Hildegard och Leonardo - en själarnas brottningskamp.