Drottning Kristina

Drottning Kristina (1626-1689) är en sammansatt person. Hennes väsen spänner mellan motstridiga poler: flammande passion och känslokyla, hängivenhet och beräkning, sprudlande livsglädje och resignation. Just därför är hon en sådan fascinerande bekantskap!

Hennes far Gustav II Adolf sågs som själva inkarnationen av en protestantisk hjältekung, som stred för den rätta läran under det Trettioåriga Kriget, ett av de blodigaste och mest ohyggliga som sönderslitit Europa. Men Kristina gjorde slut på krigandet för att i stället satsa på vetenskap och konst. Till följd av detta brukar hon i historieböckerna kallas ”slösaktig”. (Detta är bara ett av många exempel på den låga status som kulturen haft i Sverige genom århundradena.) 

Hon var en människa dikterad av sanningslidelse och hon tog konsekvenserna av sina insikter och sin övertygelse. När hon fann den lutherska ortodoxin alltför trångsynt bestämde hon sig för att konvertera till katolicismen. Det var ett fadersuppror som gav genklang i hela Europa. Hennes beslut att inte gifta sig och att abdikera från den svenska kungatronen var samma typ av radikala handling.

Om henne har jag skrivit dramat Kung Kristina.